Vilket spännande kval!

Fredag 12 juli var det dags. Jag skulle åka i femte heatet kl. 11. Det finns 15 olika kvalheat med 110 åkare i varje. Tur var att jag fick ett nummer, 812, som placerade mig på första startled i min heat. Jag blev mycket nervös för det med tanke att en massa galningar skulle köra på mig för att ta sig till finalen. Bara dem 23 första i varje heat skulle ta sig till det stora finalen som egentligen är den riktiga Mégavalanche, andra finaler har inte samma prestige. Mitt mål, utan att riktig tro på det, var att klara kvalet inom dem 23 första, men också att inte skada mig…

För att komma upp till starten, vid 2800 meter åker man 2 olika lift med världens kö för varje. Jag trodde att jag var ute i god tid att börja åka från Alpe d’Huez vid kl.8:30. En lift, en låååång uppförsbacke och nedförsbacke till nästa lift, 1 timme väntetid för att komma in en knäpptyst 100 pers. kabinlift. Ingen hade lust att prata och det kändes i luften att jag var inte den enda att oroa mig! Äntligen är vi framme, precis när första heaten startar.  P1040344

Dem 500 första meter är våldsamma med många kraschar och några tuffa killar som verkligen vill visa upp att de är här för att göra något bra resultat. Sedan finns det lite mer plats på banan så det verkar lättare för snabba åkare att passera andra.

P1040301

 

Jag känner inte mig lugnare men börjar fundera över en plan för att överleva starten. När det är dags för min heat placerar jag mig på första startled, nästan längst till vänster för att klara bäst första kurvan. Några minuter kvar att vänta och sen hörs den klassiska teknolåten från 90-tal som gjorde Mégavalanchen så känd, Alarma från 666.

Alllaaaaaarmaaaaaa!!!! Jag hinner inte ens tänka att det är dags att trampa på att dem alldeles bästa i heaten är redan några meter framme. Jag trampar så hårt jag kan fram till första kurvan, bromsar lite för sent och det är några till som passerar mig… Fortsättningen blir bättre för min del, jag klarar att komma ikapp några som precis passerade mig och håller en ganska bra placering inför dem första mycket tekniska delar. Jag vågar inte titta bakåt och gör allt jag kan för att stå kvar på cykeln. Jag har redan maxpuls när jag kommer fram till första uppförsbacke men jag är förvånad att inga passerar mig längre. Jag tittar snabbt bakåt och ser att dem flesta har fastnat i den första jobbiga delen. Jag börjar tänka att jag kan klara en bra placering även om jag har ca 20 minuter kvar att cykla. Helt plötsligt njuter jag jättemycket av ögonblicket och börjar hitta rätt takt, i alla fall fram till första krasch. Upp igen och jag fortsätter i en mycket brant och stenig del som jag klarar bra, men ändå ramlar när hela svårigheten är klar…

”OOooooojjj!” Hör jag från publiken som stod där. Den här gången var det en mycket stylish krasch verkar det som. En kille kom till mig och frågar om jag är okej, det verkar så. Jag kontrollerar snabbt min Kona Process, den mår bra också. Från om med nu lovar jag mig själv att ta det lite lugnt innan jag skadar mig på riktig. Resten av kvalet gå ganska bra, jag passerar några killar och några passerar mig. Min sambo står bredvid banan nästan längst ner och skriker att jag är 17. Om jag inte ramlar fram till målet är jag kvalificerad till det riktiga Mégavalanche, en av mina drömmar! Mina armar brinner, hjärtat exploderar snart, några kurvor och hoppar kvar, några killar som trycker på mycket hård i dem sista delarna, och äntligen kommer målet! Min kropp gör ont nästan överallt, men det gör inget, jag är framme och jag har klarat det!

P1040347

5 minuter senare har jag bekräftelse, jag är väl 17 med 26 minuter och 17 sek, inom dem 23 som ska köra Mégavalanche! Whoooohhoooo!!

P1040348

En mycket glad och utsliten kille!

DSC00177

Jag tackar Jenny, min sambo, som ha varit med i resan och hjälpte mig mycket, och Kona som vågade låna mig en Process Deluxe, riktig tävlingsmaskin…

Snart är det finalen…! Stay tuned!

 

Äntlingen i Alpe d’Huez

I början 2013 hade jag stora ambitioner att skriva regelbundet om mina förberedelse till den stora tävlingen jag tänkte göra, Mégavalanche i Alpe d’Huez, som är den längsta enduro tävlingen i hela världen med 33km tävling, start på glaciären på 3300m och mål vid 700m. Det har inte varit så pga extremt mycket jobb i vår butik i Hammarby Sjöstad, en flyttning, och till slut ont i hälsena.

Anmälan till Mégavalanche och flygbiljett köptes för många månader sedan så jag hade ingen anledning att inte åka. Och nu är jag här, eller där om du läser artikeln från Sverige. Men det har hänt ganska mycket sedan jag åkte från Stockholm så jag ska börja från början.

När jag anmälde mig tänkte jag tävla med min enduro cykel, en Kona Coilair från 2012. Slutligen blev det istället en Kona Process Deluxe 2013 som jag fick låna från Kona speciellt för tävlingen.

P1040264

Jag får återkomma med lite detaljer om Processen för att det verkligen är en cykel över det vanliga! Jag kom i måndags till flygplatsen i Genève och fick åka direkt till Kona Europe hämta min tävlingscykel. Jag behövde bara montera mina pedaler, justera dämpningen till min vikt, lära mig några finesser som jag inte hade på min egen cykel, som justerbar sadelstolpe, med reglage på styret alltså, du trycker på knappen och sitter, sadel går ner, du trycker och står, sadel går upp. Tufft.

Jag passade på att titta på Konas sortiment 2014 som hade precis kommit, passade på också att beställa några 2014 cyklar som kommer snart i butiken men det är något annat.

Då var det dags att tacka alla hos Kona, och köra vidare till Alpe d’Huez, cirka 2½ timmar ifrån Genève. Tur att jag hade tagit med min Garmin GPS för att komma fram tänkte jag. Det blev bara katastrof, över 4½ timmar tog det tack vare gpsen som tog mig på alla små vägar igenom hela Alperna… Nästa gång kör jag med vanlig karta.

Men ändå har jag kommit fram och här är jag för 4 dagar cykling, 2 dagar träning och 2 dagar tävling med kvall och final.

P1040270

Och därifrån ska vi cykla, jaja, längst upp!

P1040268

In i liften på väg upp kunde man se några cyklister på mycket tekniska och steniga delar. Jag hoppades att det hade inget att göra med tävlingen men jag fick bekräftelse att det var en del av kvalleden, Några minuter senare var jag på leden, mycket försiktig med en ny och dyrt cykel, och lite små rädd med tanke att det är så brant, blöt och stenig. Jag tog mig när i alla fall på ett bättre sätt en många andra som fick åka upp och ner. Början av leden som sagt är mycket teknisk medan andra delen rullar fort med små hopp, stora snabba kurvor, igenom hela Alpe d’Huez och slutar några hundra meter efter stationen. En mycket rolig led, i alla fall som träning, vi får ser hur det blir på tekniska delar blandad med 200 andra åkare. Imorgon torsdag ska jag träna en gång till och på fredag börjar riktiga grejer!

We keep in touch, jag ska ta en massa bilder, prova skriva ner mina känslor och dela med er allt jag kan!

 

 

Parallellslalom i Hammarbybacken!

Äntligen händer det något roligt i området! Jag får åka parallellslalom i Hammarbybacken imorgon söndag 7 april. Som ni ha säkert sett, det finns snö kvar så tävlingen kommer och hålla plats på skidbacken. Det ser jag mycket framemot! Däremot måste man fundera på utrustningen, och framför allt däck. Dubbat eller odubbat? Hur brett? Vilket mönstret?

Jag kollade lite på väderprognos och SMHI lovar mulet/sol och +4 grader, med andra ord en FinSvenskSommarDag, en FSSD brukar man säga.. Det är tillräckligt mycket för att hoppas att banan kommer inte att bli isig men istället ganska mjuk. All right, det är bestämt, odubbat!

Jag tänkte egentligen satsa på ett par Schwalbe Dirty Dan, gjort för mycket blöta förhållanden.

20130406_142603

 

20130406_142633

Mycket fina och rätt småla för att vara downhill/allmountain däck, bara 26″x2.00. Däremot sitter de mycket stadigt i slam.

Min strategi är enkel, jag har valt de bästa däcken, jag är laddad och gillar snö. All in och vi får väl se hur jag klarar det!

Ni är välkomna imorgon från kl.13:00 på Hammarbybacken för att deltaga eller titta på några glada cykelentusiaster på snö. Ni ska inte glömma era Dirty Dan för tillfälle!

”En liten utmaning” – Test Kona Tanuki Del 1

Idag var en riktig fin dag, +2 grader och sol, en svensk vårdag med andra ord. Vi passade på att cykla lite i skogen som vi tycker om. Men idag var ingen vanlig dag for the Fix my Bikes crew. Det var första dagen i butikens historia som vi var ute för att testa nya cyklar och skriva lite recensioner. Vi tänkte själva börja testa de flesta cyklarna vi har i butiken, så vi vet precis vad vi säljer och vi kan godkänna själva kvaliteten utan att lita på tillverkarens råd och beskrivning.

Dagens cykel var en Kona Tanuki 2013, en prisvärd 26″ heldämpad MTB tänkt för lätt freeride, hård cross country, eller båda och! För att kunna testa den var vi tvungna att byta originaldäck mot dubbdäck, och det var ingen lyx direkt, skogen är som en stor isbit just nu.

Isig ride, Hellas gården
Ludo tar sig fram på isen

 

Så vi började från Hammarby Sjöstad vid 3 tiden, och trampade hårt mot Hellasgården. Första känslan när man trampar på Tanuki är mycket positiv. Vi är vana att cykla på mycket dyrare och bättre utrustade cyklar, men man känner sig ändå rätt trygg och nöjd med växlingen (Shimano Deore / Acera) och bromsningen (vanliga Shimano hydrauliska skivbromsar). Jag kände bara att bakdämpningen var lite mjuk för min smak men jag upptäckte senare att inställningen var dålig för min vikt, mitt eget fel. Man har möjlighet att pumpa upp dämpningen (Rock Shox Monark) för att få den styvare, så det saknade bara några bar. Och som en riktig amatör hade jag glömt att ta en dämpningspump med mig. Every day is a learning day…

Vi cyklade upp den gula banan, runt Källtorpssjön, med mycket isiga och svåra delar, speciellt i början. Det var då vi träffade ett par som promenerade på samma stig. Killen tänkte väl att det var som en liten utmaning att cykla vid den här årstiden. Tjejen tyckte att det var svårt att bara gå, så vi måste ha varit galna för att cykla runt här.

Ludo på den gula med Kona Tanuki
Ludo på den gula med Kona Tanuki

Ändå har vi klarat det utan större problem. Bromsarna på Tanukin är vassa på tekniska delar, men saknar lite grepp vid hög fart och längre nedförsbacke, utan att bli dåliga förstås. Man behöver bara trycka lite hårdare på handtaget när skivorna värms upp. Ställningen på cykeln känns bra. Lite framåtlutad så man har lite kraft i benen på enklare sträckor, men ändå bekvämt nedförsbacke.

Efter lite jämförelse konstaterar vi att man får mycket mer Tanuki för pengarna 2013 än tidigare. Tanuki 2012 till exempel är utrustad med en no name bakdämpning och en Rock Shox Tora fram. 2013 får som sagt en Rock Shox Monark bak och Sektor 130mm fram. Mycket bättre komponenter för samma pengar, och snyggare färg också, matt svart, som Batman, tufft.

Vi måste ta ut Tanukin minst en gång till med rätt justeringar på bakdämpningen och snabbjustera framväxeln som rörde lite på sig under resan. Annars har det hittills varit en mycket bra upplevelse med en stabil och lättcyklad mountain bike. Trygg och bekväm i tekniska kurvor, man får rätt känsla mycket snabb, och det för mycket lite pengar.

Kona Tanuki gillar tekniska stigar
Kona Tanuki gillar tekniska stigar

Stay tuned för andra delen av Kona Tanukis test här i Stockholm 😀

 

Härligt och halkigt

Förra lördagen gjorde vi det igen, fast den här gången blev det riktigt halkigt. Gott om is och 3cm ny snö ovanpå, precis lagom för att inte se vad man cyklar på. Men ändå var det kul, stiget med packad snö är fortfarande mycket smal så det känns som man tar se fram på en flera kilometer lång träskiva. Ett däck utanför och då fastnar man, det är en bra balansträning kan man säga. Vädret var också på vår sida då vi började cykla under snöfall men det ändrades fort till fint väder. Vi passade på att den här bilden.

Mathieu och Yoann på den gröna
Mathieu och jag på den gröna

 

Jag tror att det är nu dags att montera dubbdäck om du tänker ta dig igenom Nackareservatet. Det finns fortfarande stora mängder snö i skogen som börja smälta på dagarna och frysa till is på natten. Det kommer att behövas många veckor för att allt snö ska försvinna. Under tiden njuter vi av myggfria cykelturer, att lända mjuk i snö när man ramlar, och härliga solnedgångar!

En gång till, hör av dig om du vill följa med, Hellas gården rockar fett, och tur för oss, vi bor precis brevid 😀

Bland det roligaste

Idag började som en ganska tråkig dag med stor städning i lägenheten för att få den såld så fort som möjligt då vi kommer att flytta längre ut i Saltsjö Boo. Motivationen var inte på topp så att säga. Ändå tur för mig att det var riktigt soligt och fint så jag bestämde mig att använda 2 timmar för en cykeltur i skogen. Vilken lysande idé!

Även om det fortfarande finns ca 30cm snö i skogen runt omkring Stockholm var det mycket lätt att cykla på små stigar där gående promenerar. Man följer såna stigar som är kanske 50cm bredda och ser ut som riktiga  sommars single track med packad snö, bra grepp (igen is än) och inte alls lika skakigt som på sommaren.

Single track Nackareservatet

Det där var bland det roligaste jag har gjort med min cykel i Nackareservatet! 20km cykeltur i solen på jätteroliga stigar. Man får en helt annan känsla än på sommaren, kanske för att båda tekniken, ljudet som kommer från cykeln, miljön är helt annorlunda. Jag körde med mina vanliga sommar däck, Maxxis Ardent i 26×2,4 och hade inga som helst problem i kurvorna, däremot behövde jag bromsa tidigare än i vanliga situationer. Bakhjulet har en tendens att lätt glida och vara mindre effektivt när man bromsar. Jag körde också med vanliga skor, inga SPD då man behöver gå några meter då och då. Med SPD eller liknande kommer snön lätt in i clipsarna och det blir svårt att sätta fast skorna, inte min favorit.

Till sist fick jag en underbar utsikt från ”the Russian barbecue” över Källtorpssjön där många håller fortfarande på att åka skridskor.

Källtorpssjön från the Russian Barbecue

På lördag nästa vecka ska jag göra om det här. Dags för er att damma av cykel och passa på att uppleva en mycket rolig cykeltur. Hör av dig innan dess om du vill vara med! Jag lovar att det här är riktigt kul!

Ride hivernal

Je n’ai pas encore trop parlé de ma machine de guerre pour les sorties autour de Stockholm et pour ma ”préparation” à la Mégavalanche. J’ai choisi, comme nommé dans un précédent post, un Kona Coilair 2012, celui-ci n’existant plus en 2013 dans la gamme Kona. Il a en effet était remplacé par les Cadabra et Abra-Cadabra, qui sont de véritables machines à tout faire, mais trop proches de mon Coilair acheté l’année dernière pour que je saute le pas et change déjà de vélo.

Kona Coilair 2012
Kona Coilair 2012

C’est donc ce vélo et à vrai dire, je n’ai pas le souvenir d’avoir essayé un meilleur vtt que celui-ci. J’ai maintenant à peu près un an d’expérience à son guidon et toujours pas de casses ni de réparations à mon actif, hormis un nettoyage et entretien régulier. Je ne peux même pas dire si les pneus Maxxis Ardent sont difficiles à démonter en forêt puisque je n’ai pas crevé une seule fois dans l’année écoulée. Les mauvaises langues ne manqueront pas de me dire que je n’envois pas assez, je préfère me réjouir d’une telle fiabilité et d’une telle accroche, aussi bien en descente qu’en montée.  J’en déduit donc que le Coilair est bien pensé, bien construit et techniquement abouti! Mon ami Ludovic Roguet pourra même confirmer puisqu’il roule sur le même vélo, avec une taille de cadre en dessous et lui non plus n’a pas eu de déboires malgré des chutes régulières..!

Le gros atout de ce vélo, c’est sa polyvalence puisque je me contente d’un vélo pour les sorties régulières dans les forêts stockholmoises qui sont très accidentées et assez valonnées, les journées descente pure et la Mégavalanche l’été prochain. La fourche Fox Talas n’est que du bonheur, simple à regler, facilement réglable entre 140 et 180mm de débattement et un ressenti impeccable à l’utilisation. La suspension arrière quand à elle est une construction Kona maison brevetée avec le fameux Magic Link.

Magic Link Kona
Magic Link Kona

La suspension arrière est en fait constituée de 2 suspensions, la classique Fox Float, référence du domaine, et le Magic Link Kona, en bas sur la photo. C’est cette petite suspension supplémentaire qui fait la différence. Elle agit comme un blocage de suspension lors du pédalage en empéchant la Float de travailler, elle bouge légèrement sur les petits chocs aidant au bon amorti des racines et autres petites pierres. Enfin, elle se retracte complètement sur les chocs importants, emplifiant le débattement de l’amortisseur principal. Sur le papier, ca a l’air incroyable, en pratique le réglage optimal n’est pas simple à obtenir, celui-ci dépendant du poids du vététiste, mais une fois réglée, la suspension est vraiment optimale et fonctionne merveilleusement bien.

Je n’oublierai pas non plus de mentionner les freins Elixir Code R qui équipent le Coilair. Je n’ai pas de mots pour décrire la qualité du freinage, doux mais puissant, joueur mais contrable, accrocheur mais… J’ai plus d’inspiration là.  Que d’évolution depuis mes débuts en descente il y a 12 ans…

Ceci étant dit, dimanche dernier, c’était ma première sortie de l’année sur le Coilair, malgré la neige et le froid. Quelle expérience! Les quelques chemins piétinnés par les promeneurs étaient devenus de véritables single track bien lisses et damés, du vrai bonheur! La saison commence bientôt, il va donc falloir remettre ca dans quelques jours pour bien remettre en marche les jambes et l’équilibre. Pas non plus besoin de pneus clou cette fois-ci, la neige étant tassée sur les chemins mais pas gelée. Les pneus clou seront en revanche indispensables quand la neige fondra et regèlera la nuit, sûrement d’ici quelques semaines, mais j’aurai le temps d’en reparler d’ici là.

Cheers!
Cheers!

Kona 24 timmar i Old Pueblo

Om du är efter en helt ny upplevelse med din mountain bike måste du läsa om Kona 24 timmar i Old Pueblo! Tävlingen äger rum i Sonoran Desert i USA (lite långt men ändå inspirerande). Den är en 24 timmar tävling som du kan göra själv eller i lag från 2 och upp till 10 personer.

 

 

Om du är själv varvar du så många gånger som möjligt på en 26km lång bana. I lag blir det lite roligare då man skiftar efter varje varv och får vila tills den som cyklar klara sitt varv. Själva banan är en teknisk och rolig single track nästan hela vägen. Kona organiserar tävlingen och ser till att stämningen är avslappnad och att alla ska ha en mycket speciell upplevelse.

Vi har inte planerad att åka ditt i år, men kanske nångång om vi är i område i februari, man vet aldrig.

Förra året fixade den bästa soloåkaren 18 varv… Det bästa lag (4 pers) cyklade 23 varv på 24 timmar, med genomsnittshastighet på ca 25km/tim… Tufft! Vi kan också berätta att 98% av riders cyklade på en 29er! Det fanns en massa Kona HeiHei där!

Titta gärna på tävlingens video!

Et aujourd’hui… L’enduro!

La pratique du vtt change rapidement et il faut s’accrocher pour suivre les dernières tendances. Hormis les évolutions techniques qui apportent leur lot de perfectionnements chaque nouvelle saison, l’utilisation même du vtt connaît de nouvelles modes. Les 15 dernières années ont connu deux grands types de vététistes: les amateurs de cross-country (ceux qui pédalent) et les amateurs de descente/freeride (les autres). Les crosseurs étaient plutôt  adeptes du lycra et de la course aux grammes alors que les descendeurs préféraient les baggys, le red bull et les fourches typées motocross. Cependant, chacun des deux groupes avait ses frustrations propres: le crosseur était très satisfait de son entraînement et de ses efforts mais sentait bien que le plus grisant dans son sport, c’était les quelques descentes du parcours, alors que le descendeur lui prenait un pied pas possible dans sa pratique, mais s’apercevait que malgré les heures passées sur le vélo, sa bedaine ne réduisait pas et les douleurs qu’il avait aux jambes étaient dûes aux hématomes et non aux courbatures.

Cross country Nackareservat
Un mec qui fait du cross country
Un mec qui fait de la descente
Un mec qui fait de la descente

Heureusement pour tout le monde, les tendances évoluent, le cross-country perd de ses adeptes et la descente au sens strict du terme n’est plus ce qu’elle était, hormis pour un groupe d’irréductibles.

La vraie mode du moment mesdames et messieurs, c’est l’enduro. Mais alors c’est quoi donc l’enduro vtt dont tout le monde parle? Et bien en résumant simplement, c’est un mélange de cross-country et de descente. C’est en quelque sorte comme le ricard, un volume de montée pour 5 volumes de descente. Avec l’enduro, tout le monde est satisfait, l’ancien crosseur est grisé par des descentes conséquentes mais garde l’aspect physique de la discipline, et l’ancien descendeur perd sa surcharge pondérale, a des courbatures le soir, tout en gardant un maximum de plaisir.

Pour aborder ce virage dans les meilleures conditions, les marques ont dû adapter leurs vélos ainsi que l’exemple que leurs coureurs pro donnaient. Les vélos d’enduro actuels sont bien suspendus mais restent relativement rigides lorsqu’il est temps de pédaler, ils sont assez légers et très solides. En un mot, ils sont polyvalents. Et c’est bien ce que tout le monde cherchait! Parcequ’en fin de compte, on a tous le même problème. Acheter un vtt cher, nos femmes acceptent après quelques fleurs, mais acheter 2 vtt chers pour combler tous nos besoins de monter et de descente, malgré toutes les fleurs du monde, ca ne passe pas.

Chez Fix my Bike, l’enduro, on prend ca très au sérieux. C’est pour cette raison que je vais en personne défendre les couleurs de notre boutique à la Mégavalanche de l’Alpes-d’Huez le 13 juillet 2013. Cette course est reconnue comme LA course d’enduro que tout vététiste qui se respecte doit accomplir au moins une fois dans sa vie. 2600 mètres de dénivelé négatif et 500 mètres de dénivelé positif, la loi Ricard est respectée. Pour se faire je serai équipé de mon Kona Coilair qui est l’arme absolue pour ce type d’épreuve.

Enfin en français

Nous y voilà! Après des demandes répetées de nos chers compatriotes expatriés, nous commençons enfin à rédiger une partie de nos articles en français. On se confronte maintenant à quelques petits problèmes techniques liés aux claviers respectifs français et suèdois. On a débuté ce blog (et site lié) avec des ordinateurs reliés à des claviers français. C’était un peu relou d’écrire des å, ö, ä tous les 3 mots avec des copier/coller. Alors on s’est adapté, on a investit, notamment dans des ordinateurs portables suédois, et nous sommes maintenant face au problème inverse, le ç, les é, è et à entre autres sont chiants,.. Alors on anticipe en vous informant qu’il n’y aura désormais plus de ç mais des c tout court dans nos textes, comme le dit la chanson on ne parlera plus de garçons mais de garcons, etc… Les accents quant à eux apparaîtront selon notre motivation. Alors pas de messages inutiles pour nous rappeller les règles d’ortographe, on fait ce qu’on peut!

Ceci dit, ce blog traite et traitera de ce que l’on aime, à savoir le vélo. Nous sommes pour l’instant 2 personnes à rédiger ce blog: Yoann (moi-même) et Serge. On a chacun nos spécialités dans le vélo. Serge parle principalement des vélos pliants Brompton et de sa préparation pour les championnats du monde de Brompton (et oui ca existe!) et je m’occupe en priorité de ce qui touche au vtt et aux questions d’actualité cycliste à Stockholm. Tout un programme et en fin de compte un réel plaisir que de pouvoir écrire un peu en francais… Non pas en français, en francais.

A très bientôt pour enfin entrer dans le vif du sujet!

cykelbana

Viktig eller inte?

Den är det första som vi ser, det är den som ger karaktär till din cykel… Jag pratar om färgen!
Är den viktig eller inte?
Neutral eller flashy färg?
brompton färg
Alla har förstås sin egen åsikt! Men även för dem tuffaste är färgen den första detaljen man väljer.
Jag har valt svart därför att det matchar min byxor 😉  Svart är färgen som passar ihop med allt, och det är lättare att sälja en svart cykel (jag ska skriva om det i en framtida post).

Ni kan gärna kolla på den här länken. Man kan se alla färg som finns.

So British

För mig representerar Brompton idéen av England

union jack

 

Det är lite som att man kan vara engelsk bara genom att cykla, man blir elegant och raffinerad men samtidigt verkligen annorlunda. Att äga en Brompton är att vara i en liten exklusiv grupp.
För mig som fransman är England framför allt fienden: Napoléon-Nelson, det hundraåriga kriget, Shakespeare-Molière, rugby…
Men det är också ”dandy”! Elegans i kläder och attityd. Brompton är verkligen en dandy.

 

dandy

Lite historia

Jag försöker att göra det enkelt, kort och koncist men inte för tråkigt.

1976 startades Brompton som företag i South Kensington nära London i England.
Grundaren Andrew Ritchie hade redan i 1975 byggt den första Brompton (bilden).

förstacykel

Men produktionen kom igång ordentligt i november 1987  i Brentford.
1996 blev Bromptons cykel vald till Årets cykel av den tysk cykelassociation.
2006 hölls det första Brompton VM i Barcelona (Spanien).
Idag bygger Brompton fortfarande sina cyklar i London för att kunna garantera kvaliteten.

 

Trevlig cykelbok

Igår köpte jag till mig själv en sen julklapp när jag cyklade runt i Stockholm. Cycle Style heter den och man får mycket inspiration för att få rätt cykelkläder till rätt tillfälle.

cycle-style-cover

Jag garanterar inte att jag skulle ta på mig allt som finns i boken, men jag upptäckte i alla fall att cykelmode utvecklas snabbt. Just nu är det fortfarande svårt att kompromissa mellan sportigt och snyggt utseende, men jag är ganska säkert att det blir snart mycket lättare. Jag hörde tex att H&M utvecklar en cykelkollektion. Vi får ser hur den kommer att se ut. Under tiden tycker jag att den bästa cykelmoden finns i England. De inspirerar världen med fina komponenter från bl. a. Brooks. Det är viktigt att dina läderskor matchar din Brooks sadel, annars är det ingen idé att betala så mycket för en fin sadel…

cycle-style-3

Förbättra cykeltrafiken i Stockholm

Vi vill hjälpa Stockholm kommun att förbättra cykeltrafiken. Med hjälpen av den här bloggen vill vi ta reda på känsliga och fårliga cykelområden runt omkring i kommunen. Med vår egen erfarenhet av cykelbanorna och era kommentarer kommer vi att samla så många fårliga punkter som möjligt, föreslå lösningar och kommunicera resultatet till Stockholm kommun för att förbättra cykelbanors nätverk.

Vi har sett på många bloggar cyklister som klagar på förhållande på vissa cykelbanor. Vi måste gå vidare i tanken och ge verktyg  till dom som bestämmer ändringarna angående cykeltrafik.

Om du känner till ett farligt ställe nånstans i Stockholm, tex på väg till jobbet, lämna en kommentar eller skicka mejl till oss. Du är välkommen att detaljera problemet, bifoga bild om möjligt, och resten tar vi hand om. Vi kommer att informera er regelbundet med utvecklingen och eventuella feedbacks från kommunen.

Alla måste bidra till cykeltrygghet i Stockholm!

 

vinterstadscykling, rakt eller bockstyre?

Jag har redan tagit mig igenom ett antal vintrar som cyklist i Stockholm, men hittills alltid med en cykel som har rakt styre, vet inte varför? Jag har alltid trodd att det skulle vara hur farligt som helst att cykla på isiga och snöiga vägar med bockstyre, även om jag egentligen föredrar bockstyre. I slutet på november bestämde jag att det var dags att montera dubbdäck på min älskade pendlingscykel Kona Honky Tonk.

Jag har nu haft möjlighet att cykla några veckor med bockstyre och vinterförhållande. Jag måste säga att det går faktiskt jättebra! Det känns som man har mer kontroll än med vanligt styre, man klarar att cykla lite mer rakt när snön blir djupare. Min växel system har inte krånglat heller med kylan (hittills i alla fall) och bromsarna har funkat hyfsat bra om man tänker hur snöigt och kallt det är just nu.

Om du undrar på vilken cykel du kommer att cykla på vinter, ta din cyclocross eller äldre racer där du har plats att montera dubbdäck. Det funkar hur bra som helst!

 

Den 15e januari händer det!

Nu är anmälningsdatum klart för Mégavalanche i Alpes d’Huez, den 15e januari 2013. Att kunna deltaga blir svårare och svårare varje år, ungefär som NY marathon (om man vågar jämföra) så det är bara att vara redo tidigt på morgonen den 15e och köpa sina biljetter först. Om vi är flera att anmäla sig samtidigt får vi rabatt, så om nån läser det i tid och vill spara lite pengar, det är bara att kontakta mig och vi köper biljetterna ihop, upp till 25% rabatt om vi är 4st.

Ett mål: Mégavalanche i Alpes d’Huez, Frankrike

Nu startar vi bloggen!! På Fix my Bikes blogg kommer jag att snaka om våra planer för nästa säsongen. Mitt personligt mål är att deltaga i Mégavalanche i Alpes d’Huez, Frankrike (och också att lära mig mycketbättre svenska, men det är nåt annat). Tävlingen är känd för att vara den största enduro/dowhill tävling i hela världen. Stora cykelmästare som Nicolas Vouilloz, 10 gånger downhillvärldsmästare brukar vara med i tävlingen. Det betyder absolut inte att man ska vara elitidrottare för att tävla i Mégavalanche. Dom flesta är glada amatörer som jag och vill uppleva nåt mycket speciellt. Tävlingen startar längst upp i Alpes d’Huez, 3300m, och kommer ner vid 700m.

Dom bästa tar sig ner på ca 50 minuter, dom andra behöver lite mer tid… En sak är solklar, man måste vara så vältränad som möjligt för att orka hela vägen ner och framför allt för att ha kul. Därför tänkte jag börja min träning  från januari 2013 för nästa Mégavalanchen i Juli 2013. Jag kommer att skriva regelbundet om träningen med min egen exempel, och berätta lite mer generellt om hur man ska komma i bra form för cykelsäsongen. Jag kommer också att skriva rätt mycket om cyklar självklart, det är ju meningen med bloggen. Jag använder ett antal cyklar själv beroende på dagens cykling så ni kommer att läsa lite om dom först.

Välkommen på Fix my Bikes Blogg!! Vi hörs snart! Cyklingen är livet!