Vilket spännande kval!

Fredag 12 juli var det dags. Jag skulle åka i femte heatet kl. 11. Det finns 15 olika kvalheat med 110 åkare i varje. Tur var att jag fick ett nummer, 812, som placerade mig på första startled i min heat. Jag blev mycket nervös för det med tanke att en massa galningar skulle köra på mig för att ta sig till finalen. Bara dem 23 första i varje heat skulle ta sig till det stora finalen som egentligen är den riktiga Mégavalanche, andra finaler har inte samma prestige. Mitt mål, utan att riktig tro på det, var att klara kvalet inom dem 23 första, men också att inte skada mig…

För att komma upp till starten, vid 2800 meter åker man 2 olika lift med världens kö för varje. Jag trodde att jag var ute i god tid att börja åka från Alpe d’Huez vid kl.8:30. En lift, en låååång uppförsbacke och nedförsbacke till nästa lift, 1 timme väntetid för att komma in en knäpptyst 100 pers. kabinlift. Ingen hade lust att prata och det kändes i luften att jag var inte den enda att oroa mig! Äntligen är vi framme, precis när första heaten startar.  P1040344

Dem 500 första meter är våldsamma med många kraschar och några tuffa killar som verkligen vill visa upp att de är här för att göra något bra resultat. Sedan finns det lite mer plats på banan så det verkar lättare för snabba åkare att passera andra.

P1040301

 

Jag känner inte mig lugnare men börjar fundera över en plan för att överleva starten. När det är dags för min heat placerar jag mig på första startled, nästan längst till vänster för att klara bäst första kurvan. Några minuter kvar att vänta och sen hörs den klassiska teknolåten från 90-tal som gjorde Mégavalanchen så känd, Alarma från 666.

Alllaaaaaarmaaaaaa!!!! Jag hinner inte ens tänka att det är dags att trampa på att dem alldeles bästa i heaten är redan några meter framme. Jag trampar så hårt jag kan fram till första kurvan, bromsar lite för sent och det är några till som passerar mig… Fortsättningen blir bättre för min del, jag klarar att komma ikapp några som precis passerade mig och håller en ganska bra placering inför dem första mycket tekniska delar. Jag vågar inte titta bakåt och gör allt jag kan för att stå kvar på cykeln. Jag har redan maxpuls när jag kommer fram till första uppförsbacke men jag är förvånad att inga passerar mig längre. Jag tittar snabbt bakåt och ser att dem flesta har fastnat i den första jobbiga delen. Jag börjar tänka att jag kan klara en bra placering även om jag har ca 20 minuter kvar att cykla. Helt plötsligt njuter jag jättemycket av ögonblicket och börjar hitta rätt takt, i alla fall fram till första krasch. Upp igen och jag fortsätter i en mycket brant och stenig del som jag klarar bra, men ändå ramlar när hela svårigheten är klar…

”OOooooojjj!” Hör jag från publiken som stod där. Den här gången var det en mycket stylish krasch verkar det som. En kille kom till mig och frågar om jag är okej, det verkar så. Jag kontrollerar snabbt min Kona Process, den mår bra också. Från om med nu lovar jag mig själv att ta det lite lugnt innan jag skadar mig på riktig. Resten av kvalet gå ganska bra, jag passerar några killar och några passerar mig. Min sambo står bredvid banan nästan längst ner och skriker att jag är 17. Om jag inte ramlar fram till målet är jag kvalificerad till det riktiga Mégavalanche, en av mina drömmar! Mina armar brinner, hjärtat exploderar snart, några kurvor och hoppar kvar, några killar som trycker på mycket hård i dem sista delarna, och äntligen kommer målet! Min kropp gör ont nästan överallt, men det gör inget, jag är framme och jag har klarat det!

P1040347

5 minuter senare har jag bekräftelse, jag är väl 17 med 26 minuter och 17 sek, inom dem 23 som ska köra Mégavalanche! Whoooohhoooo!!

P1040348

En mycket glad och utsliten kille!

DSC00177

Jag tackar Jenny, min sambo, som ha varit med i resan och hjälpte mig mycket, och Kona som vågade låna mig en Process Deluxe, riktig tävlingsmaskin…

Snart är det finalen…! Stay tuned!

 

Äntlingen i Alpe d’Huez

I början 2013 hade jag stora ambitioner att skriva regelbundet om mina förberedelse till den stora tävlingen jag tänkte göra, Mégavalanche i Alpe d’Huez, som är den längsta enduro tävlingen i hela världen med 33km tävling, start på glaciären på 3300m och mål vid 700m. Det har inte varit så pga extremt mycket jobb i vår butik i Hammarby Sjöstad, en flyttning, och till slut ont i hälsena.

Anmälan till Mégavalanche och flygbiljett köptes för många månader sedan så jag hade ingen anledning att inte åka. Och nu är jag här, eller där om du läser artikeln från Sverige. Men det har hänt ganska mycket sedan jag åkte från Stockholm så jag ska börja från början.

När jag anmälde mig tänkte jag tävla med min enduro cykel, en Kona Coilair från 2012. Slutligen blev det istället en Kona Process Deluxe 2013 som jag fick låna från Kona speciellt för tävlingen.

P1040264

Jag får återkomma med lite detaljer om Processen för att det verkligen är en cykel över det vanliga! Jag kom i måndags till flygplatsen i Genève och fick åka direkt till Kona Europe hämta min tävlingscykel. Jag behövde bara montera mina pedaler, justera dämpningen till min vikt, lära mig några finesser som jag inte hade på min egen cykel, som justerbar sadelstolpe, med reglage på styret alltså, du trycker på knappen och sitter, sadel går ner, du trycker och står, sadel går upp. Tufft.

Jag passade på att titta på Konas sortiment 2014 som hade precis kommit, passade på också att beställa några 2014 cyklar som kommer snart i butiken men det är något annat.

Då var det dags att tacka alla hos Kona, och köra vidare till Alpe d’Huez, cirka 2½ timmar ifrån Genève. Tur att jag hade tagit med min Garmin GPS för att komma fram tänkte jag. Det blev bara katastrof, över 4½ timmar tog det tack vare gpsen som tog mig på alla små vägar igenom hela Alperna… Nästa gång kör jag med vanlig karta.

Men ändå har jag kommit fram och här är jag för 4 dagar cykling, 2 dagar träning och 2 dagar tävling med kvall och final.

P1040270

Och därifrån ska vi cykla, jaja, längst upp!

P1040268

In i liften på väg upp kunde man se några cyklister på mycket tekniska och steniga delar. Jag hoppades att det hade inget att göra med tävlingen men jag fick bekräftelse att det var en del av kvalleden, Några minuter senare var jag på leden, mycket försiktig med en ny och dyrt cykel, och lite små rädd med tanke att det är så brant, blöt och stenig. Jag tog mig när i alla fall på ett bättre sätt en många andra som fick åka upp och ner. Början av leden som sagt är mycket teknisk medan andra delen rullar fort med små hopp, stora snabba kurvor, igenom hela Alpe d’Huez och slutar några hundra meter efter stationen. En mycket rolig led, i alla fall som träning, vi får ser hur det blir på tekniska delar blandad med 200 andra åkare. Imorgon torsdag ska jag träna en gång till och på fredag börjar riktiga grejer!

We keep in touch, jag ska ta en massa bilder, prova skriva ner mina känslor och dela med er allt jag kan!

 

 

Parallellslalom i Hammarbybacken!

Äntligen händer det något roligt i området! Jag får åka parallellslalom i Hammarbybacken imorgon söndag 7 april. Som ni ha säkert sett, det finns snö kvar så tävlingen kommer och hålla plats på skidbacken. Det ser jag mycket framemot! Däremot måste man fundera på utrustningen, och framför allt däck. Dubbat eller odubbat? Hur brett? Vilket mönstret?

Jag kollade lite på väderprognos och SMHI lovar mulet/sol och +4 grader, med andra ord en FinSvenskSommarDag, en FSSD brukar man säga.. Det är tillräckligt mycket för att hoppas att banan kommer inte att bli isig men istället ganska mjuk. All right, det är bestämt, odubbat!

Jag tänkte egentligen satsa på ett par Schwalbe Dirty Dan, gjort för mycket blöta förhållanden.

20130406_142603

 

20130406_142633

Mycket fina och rätt småla för att vara downhill/allmountain däck, bara 26″x2.00. Däremot sitter de mycket stadigt i slam.

Min strategi är enkel, jag har valt de bästa däcken, jag är laddad och gillar snö. All in och vi får väl se hur jag klarar det!

Ni är välkomna imorgon från kl.13:00 på Hammarbybacken för att deltaga eller titta på några glada cykelentusiaster på snö. Ni ska inte glömma era Dirty Dan för tillfälle!

Härligt och halkigt

Förra lördagen gjorde vi det igen, fast den här gången blev det riktigt halkigt. Gott om is och 3cm ny snö ovanpå, precis lagom för att inte se vad man cyklar på. Men ändå var det kul, stiget med packad snö är fortfarande mycket smal så det känns som man tar se fram på en flera kilometer lång träskiva. Ett däck utanför och då fastnar man, det är en bra balansträning kan man säga. Vädret var också på vår sida då vi började cykla under snöfall men det ändrades fort till fint väder. Vi passade på att den här bilden.

Mathieu och Yoann på den gröna
Mathieu och jag på den gröna

 

Jag tror att det är nu dags att montera dubbdäck om du tänker ta dig igenom Nackareservatet. Det finns fortfarande stora mängder snö i skogen som börja smälta på dagarna och frysa till is på natten. Det kommer att behövas många veckor för att allt snö ska försvinna. Under tiden njuter vi av myggfria cykelturer, att lända mjuk i snö när man ramlar, och härliga solnedgångar!

En gång till, hör av dig om du vill följa med, Hellas gården rockar fett, och tur för oss, vi bor precis brevid 😀

Bland det roligaste

Idag började som en ganska tråkig dag med stor städning i lägenheten för att få den såld så fort som möjligt då vi kommer att flytta längre ut i Saltsjö Boo. Motivationen var inte på topp så att säga. Ändå tur för mig att det var riktigt soligt och fint så jag bestämde mig att använda 2 timmar för en cykeltur i skogen. Vilken lysande idé!

Även om det fortfarande finns ca 30cm snö i skogen runt omkring Stockholm var det mycket lätt att cykla på små stigar där gående promenerar. Man följer såna stigar som är kanske 50cm bredda och ser ut som riktiga  sommars single track med packad snö, bra grepp (igen is än) och inte alls lika skakigt som på sommaren.

Single track Nackareservatet

Det där var bland det roligaste jag har gjort med min cykel i Nackareservatet! 20km cykeltur i solen på jätteroliga stigar. Man får en helt annan känsla än på sommaren, kanske för att båda tekniken, ljudet som kommer från cykeln, miljön är helt annorlunda. Jag körde med mina vanliga sommar däck, Maxxis Ardent i 26×2,4 och hade inga som helst problem i kurvorna, däremot behövde jag bromsa tidigare än i vanliga situationer. Bakhjulet har en tendens att lätt glida och vara mindre effektivt när man bromsar. Jag körde också med vanliga skor, inga SPD då man behöver gå några meter då och då. Med SPD eller liknande kommer snön lätt in i clipsarna och det blir svårt att sätta fast skorna, inte min favorit.

Till sist fick jag en underbar utsikt från ”the Russian barbecue” över Källtorpssjön där många håller fortfarande på att åka skridskor.

Källtorpssjön från the Russian Barbecue

På lördag nästa vecka ska jag göra om det här. Dags för er att damma av cykel och passa på att uppleva en mycket rolig cykeltur. Hör av dig innan dess om du vill vara med! Jag lovar att det här är riktigt kul!