Vilket spännande kval!

Fredag 12 juli var det dags. Jag skulle åka i femte heatet kl. 11. Det finns 15 olika kvalheat med 110 åkare i varje. Tur var att jag fick ett nummer, 812, som placerade mig på första startled i min heat. Jag blev mycket nervös för det med tanke att en massa galningar skulle köra på mig för att ta sig till finalen. Bara dem 23 första i varje heat skulle ta sig till det stora finalen som egentligen är den riktiga Mégavalanche, andra finaler har inte samma prestige. Mitt mål, utan att riktig tro på det, var att klara kvalet inom dem 23 första, men också att inte skada mig…

För att komma upp till starten, vid 2800 meter åker man 2 olika lift med världens kö för varje. Jag trodde att jag var ute i god tid att börja åka från Alpe d’Huez vid kl.8:30. En lift, en låååång uppförsbacke och nedförsbacke till nästa lift, 1 timme väntetid för att komma in en knäpptyst 100 pers. kabinlift. Ingen hade lust att prata och det kändes i luften att jag var inte den enda att oroa mig! Äntligen är vi framme, precis när första heaten startar.  P1040344

Dem 500 första meter är våldsamma med många kraschar och några tuffa killar som verkligen vill visa upp att de är här för att göra något bra resultat. Sedan finns det lite mer plats på banan så det verkar lättare för snabba åkare att passera andra.

P1040301

 

Jag känner inte mig lugnare men börjar fundera över en plan för att överleva starten. När det är dags för min heat placerar jag mig på första startled, nästan längst till vänster för att klara bäst första kurvan. Några minuter kvar att vänta och sen hörs den klassiska teknolåten från 90-tal som gjorde Mégavalanchen så känd, Alarma från 666.

Alllaaaaaarmaaaaaa!!!! Jag hinner inte ens tänka att det är dags att trampa på att dem alldeles bästa i heaten är redan några meter framme. Jag trampar så hårt jag kan fram till första kurvan, bromsar lite för sent och det är några till som passerar mig… Fortsättningen blir bättre för min del, jag klarar att komma ikapp några som precis passerade mig och håller en ganska bra placering inför dem första mycket tekniska delar. Jag vågar inte titta bakåt och gör allt jag kan för att stå kvar på cykeln. Jag har redan maxpuls när jag kommer fram till första uppförsbacke men jag är förvånad att inga passerar mig längre. Jag tittar snabbt bakåt och ser att dem flesta har fastnat i den första jobbiga delen. Jag börjar tänka att jag kan klara en bra placering även om jag har ca 20 minuter kvar att cykla. Helt plötsligt njuter jag jättemycket av ögonblicket och börjar hitta rätt takt, i alla fall fram till första krasch. Upp igen och jag fortsätter i en mycket brant och stenig del som jag klarar bra, men ändå ramlar när hela svårigheten är klar…

”OOooooojjj!” Hör jag från publiken som stod där. Den här gången var det en mycket stylish krasch verkar det som. En kille kom till mig och frågar om jag är okej, det verkar så. Jag kontrollerar snabbt min Kona Process, den mår bra också. Från om med nu lovar jag mig själv att ta det lite lugnt innan jag skadar mig på riktig. Resten av kvalet gå ganska bra, jag passerar några killar och några passerar mig. Min sambo står bredvid banan nästan längst ner och skriker att jag är 17. Om jag inte ramlar fram till målet är jag kvalificerad till det riktiga Mégavalanche, en av mina drömmar! Mina armar brinner, hjärtat exploderar snart, några kurvor och hoppar kvar, några killar som trycker på mycket hård i dem sista delarna, och äntligen kommer målet! Min kropp gör ont nästan överallt, men det gör inget, jag är framme och jag har klarat det!

P1040347

5 minuter senare har jag bekräftelse, jag är väl 17 med 26 minuter och 17 sek, inom dem 23 som ska köra Mégavalanche! Whoooohhoooo!!

P1040348

En mycket glad och utsliten kille!

DSC00177

Jag tackar Jenny, min sambo, som ha varit med i resan och hjälpte mig mycket, och Kona som vågade låna mig en Process Deluxe, riktig tävlingsmaskin…

Snart är det finalen…! Stay tuned!